Favorit i repris
Återigen en dagsaktuell kria från förr (Är det inte fult att lura barn längre?). Nu motiverat av den storbystade operasångerskans tunga inlägg i klimatdebatten. Dels via egna uppträdanden och dels via hennes psykologiska tortyr av sin 15-åriga dotter som tvingas skolka från skolan för att manifestera sin klimatångest. Gissar att de tillsammans har cirka noll kunskaper i naturvetenskap.
Nu verkar det klarlagt att dottern får uppbackning av andra cyniska klimatalarmister, inte minst Naturskyddsföreningen, för att komma ut i media. Nu ska hon få träffa FNs generalsekreterare så att denne kan betyga sin vördnad för det minderåriga underbarnet. Mönstret går igen, 1:a oktober 2009 fick Kulturamaskolan besök av Ban Ki-Moon, som öste beröm över elevernas klimatengagemang. Årets förvillare, SVT, larmar som aldrig förr.
Samtidigt ser verkligheten i klimatkampen ut så här: Forskningsfalsarium avslöjat, Elbrist i Sverige. Koldioxiden är dock, som alltid livets gas. Det är väl bara att hoppas att när de kastar in okunniga barn i debatten så är det en sista desperat åtgärd innan de ger upp.
Barn uppmanas i skolan att delta i teckningstävlingar där temat är miljöförstörelse. Man ger dem facit till den propaganda man vill att de ska reproducera. Den som bäst illustrerar en katastrof får beröm. Det är inte utbildning, det är indoktrinering, flumskola.
Kulturamaskolan får besök av FN:s generalsekreterare och förklarar hur ingående de utbildats i kultur och miljöfrågor. Men det enda de gör är att redovisa hur väl indoktrineringen om en förestående katastrof lyckats. Vilket ger alibi till att extrema tvångsåtgärder (innebärande svåra umbäranden) måste tillgripas globalt mot all världens folk. Annars drabbas mänskligheten (allt folk) av svåra umbäranden.
Inte ens när naturikonen David Attenborough säger att det är ingen fara för naturen, så besinnar man sig. Lärarna varnar barnen för övertro på internet, uppmanar till sträng källkritik. Men hur är det med lärarnas egen källkritik? Hur säker kan man vara på att lärarnas kunskaper är korrekta? Hur kan man vara säker på att inte de svepts med av propagandistisk glöd, nu som då?
Med klimathotet har äntligen alla vuxna med existentiell ångest fått ett mål med mening att kämpa för. Skit samma att det är ett falsarium byggt på spekulationer och dolda maktambitioner. Då tar man barnen som gisslan och föser dem framför sig för att påverka opinion, företag och inte minst politiker.
Situationen är värre än när kommunismen grasserade bland unga idealister. Då fanns det misslyckade och varnande exempel att peka på. Då var inte hela världen indragen i samma hysteri. Idag finns ingen fristad, ingen plats för opposition mot miljöfundamentalismen. Det innebär en verklig fara.
Vad kommer de lurade barnen att säga när falsariet och sveket avslöjas? När klimatförändringar inte resulterar i svåra umbäranden, men de framtvingade politiska besluten gör det?
